P.

lämna mig i fred, jag älskar dig.

hon svalde tystnaden, han lagt fram på bordet och andades ut besvikelse.
som fastnade i luften. han förmade önskningar med tanken och hon såg 
rakt igenom dem.

-'ibland träffar man bara nåong man vet är helt rätt' sa han.
-'mm, kanske det.' 
-'du vet, någon som förstår ens drömmar liksom.'
-'jo'

hon ristade in onsynliga ord i bordet med tumnageln. han nynnade med i låtar
från lågmälda radion. hon tänkte lyckligt på hur hans röst alltid fyllde rummet
med värme som om luften steg i temperatur när han andades ord.

-'hon smakar jordgubbar', sa han.
-'aj'
-'vad?'
-'nej ingenting, jag fick en flisa från bordet bara.' 

hon bankade och slog på sig själv inuti. förstod att hennes lögner bara var. 
genomskinliga. och han bad att få titta, och se om han kunde få ut den.
hon sträckte fram sina små händer till hans. bara för att få känna. och hon
kunde läsa rynkan i hans panna när han aldrig hittade någon flisa.

-'hur är det?' undrade han.
-'bra.'
-'säkert?'
-'ja.'
-'du verkar så frånvarande.'

 och hon var glad över att han slutat läsa hennes tankar. de var fyllda av
hat. hans med lycka. och han kikade ut genom fönstret och det fastnade 
kärlekstankar på rutan.

-'det är fin väder ute nu', sa han. 
-'mm.'
-'kolla vad vacker allt blir när man är lycklig.'
-'tycker du, ja.'
-'ser du inte?'
-'nej.' 

hon tittade inte ens. han bet sig läppen och hon ville bita sönder den.

-'är du lycklig?' frågade han.
-'är jag väl.'
-'på riktigt?'
-'ja.' 

och hon bad honom med tanken att sluta låtsas,
att han kunde se igenom henne. han tappade den
förmågan för längesedan.

-'bra.'
-'mm.'

hon försökte leva på förhoppningar